Feta floskler och riktiga hjärtan

Jag är så in i väldigt trött på floskler! Carpe Diem och kramar och hjärtan i massor och tro på dig själv och jag finns här för dig och du duger som du är. Det  har gått sån inflation i alla kramar och finaste och sötisar, att alla vänliga ord och omtänksamheter blir alldeles urvattnade. Särskilt på Facebook. Det är så enkelt att bry sig på nätet. Det är bara att slänga in några hjärtan till, och man behöver inte ta ansvar för det snälla man skriver. Man behöver inte bry sig på riktigt…

Så inspirerande då att möta riktiga människor, med riktiga hjärtan, med riktig omtanke. Människor med riktiga ord som inte bara är ord. Det senaste halvåret  har de dykt upp oftare än jag är van vid. Emellanåt ryggar jag tillbaka, blir misstänksam. Vad vill de egentligen? Vilken är baktanken? Det finns ju alltid en baktanke. There’s no such thing as a free lunch, liksom. Det är så det brukar vara. Men det stämmer inte. Det verkar faktiskt vara så att jag möter genuint snälla människor som faktiskt vill mig väl, som vill hjälpa till, som faktiskt tror på att man får vad man ger. Så dom ger helt enkelt det dom vill ha. Hoppas dom får det tillbaka. Hoppas jag kan ge det.

Som igår. När Please copy me hade femårskalas. Det var spännande att gå dit, att möta en massa främlingar. Lite nervöst, men att se hur de flesta andra var minst lika pirriga i magen som jag kändes lugnade. Och alla som läst  Mattias Åkerbergs blogg vet att det finns ett stort hjärta bakom det han skriver. ”Jag är ingen estradör”, var hans första ord när han intog den bänk som för kvällen fick utgöra scen, för att hålla sin utlovade vardagsrumsföreläsning. Det är jag – estradör, alltså – och det kryper ofta i kroppen på mig vid anblicken av stammande middagstalare eller power point-fumlande föredragshållare. Och nej, någon estradör är han inte. Men han är på riktigt. När han läser innantill från sitt manus – en dödssynd för varje retoriker av rang – så blir det äkta. Det är HANS manus, med HANS ord, som han framför på SITT sätt. Sannare än så blir det inte. Så inspirerande!

Eller Fredrik Toreskog, som spelade och sjöng sina låter, och berättade sin historia om att göra det omöjliga. Denna historia som jag hört så många gånger nu, men som fortfarande får mig att tro att jag kan. Så inspirerande!

Eller historien om Muhammed som suttit i fängelse och vill få ordning på sitt liv (Se Please copy me), som var så vacker att läsa, blev liksom verklig när Muhammed plötsligt står där på den improviserade scenen. Här är människor som vill saker, som gör saker, och som ger tillbaka värde till de där flosklerna, helt enkelt genom att förtjäna dem. Så inspirerande!

Kram och tack på er,  alla nämnda och onämnda fina sötisar! Hade jag vetat hur man gör hade jag slängt in några extra hjärtan här också.

Annonser

Om blogbypa

Swedish writer, voice over-artist and reflexologist. Would like to change the world, but settles with a wish to bring a thought, a sense or even make someone feel better, if only for a while. Believes in the the inward and outward human force. Works out, run in woods, meditate and practise qigong. Likes to find another way. Blogs about life, neither more nor less. Or both. About love and stupidity, death and nudity, lies and wise men in trees. Questions habits and patterns, traditions and people’s disability to stick to the truth. Wants to write with love. Or with anger. And often with a twinkle. But without self-pity or cant. Decorates the discourses with Iphone-pics. It’s just a hang-up. If you’re interested in the real pictures, please visit www.bypa.se. Visa alla inlägg av blogbypa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: