När man är nio bast är det helt andra saker som ger status än när man är 40. Att ha en pappa som äger en leksaksaffär, till exempel. Det är höga coolhetspoäng på det. Min pappa var polis, och det var också ganska häftigt, särskilt när han kom till skolan i uniform och pratade trafikvett och cykelsäkerhet. Då var man ganska stolt. Men det var inte riktigt som att ha en pappa som ägde en leksaksaffär.
Det hade Anders. Bara vetskapen om att det förhöll sig så gjorde att de flesta i klassen slängde avundsjuka blickar mot honom, och att få komma hem till honom och leka var lite som att hälsa på hos en kändis. Det var inget speciellt med deras hem. Men de som bodde där hade en egen leksaksaffär! Och när det var julskyltning, och man målmedvetet sökte sig mot stadens leksaksaffär (Detta hände sig på den tiden då Växjö var en småstad som bara hade en riktig leksaksaffär.), då var det med stolthet man konstaterade att den där tomten som lekte med alla balla leksaker i skyltförnstret faktiskt gick i ens klass (Detta hände sig på den tiden när julskyltning betydde att det hände speciella saker i butikernas skyltfönster.).
Och jag ger mig den på att detta hände sig på den tiden då det var vinter och snö vid tiden för julskyltningen. Visst var det så? Visst var det kallare och vintrigare på julskyltningarna förr? Och julskyltigare! Det är i alla fall vad jag inbillar mig. Men i ärlighetens namn sträcker sig inte minnet längre än så. Kanske för att man som nioåring inte var längre än så. Jag menar, alla som besökt storgatan i Växjö en vanlig första advent i dess gytter av människor, inser att ett barn som mäter, låt oss säga en dryg meter över havet inte kan se särskilt mycket alls. Mer än ett stim av ben och fötter. Vilken makt det ger föräldrarna! Det är bara att tala om för barnen var det roliga finns. Barnen ser ju inte ett skit och kan inte annat än att lita på att mamma och pappa tar dem till de roligaste lottstånden och godaste godisarna.
Så jag minns inte så mycket av min barndoms julskyltningar. Minns inte om jag tyckte om dem eller inte. Bara att jag var jätteavundsjuk på Anders som satt där i skyltfönstret och lekte med de allra modernaste leksakerna (Detta hände sig på den tiden när man lekte med sina leksaker och inte bara tryckte på knappar så att att leksaken kunde leka själv.) I vuxen ålder har jag undvikit julskyltningen i möjligaste mån. Det verkar mest vara en av alla dessa traditioner som egentligen inte är särskilt rolig men som man gör ändå bara för att det hör till. Det är trångt och mörkt. Och oftast blött.
Nej, jag stannar hemma med varma raggsockor på fötterna och kokar min egen glögg, tänder några ljus och knaprar på pepparkakor från närbutiken. Kanske, men bara kanske, dristar jag mig till att skapa lite julstämning genom att nynna stilla på ”Hej, tomtegubbar” eller ”Driving home for christmas”. Vad ska jag ner på stan att göra? Fast det är klart. Visste jag att Anders skulle sitta där i ett skyltfönster, utklädd till tomte och leka med en Ipad, då skulle jag nog klä mig varmt, bana mig fram längs stadens gator som en vanlig man, och med ett leende konstatera att den där tomten och jag minsann har gått i samma klass.
blogbypa 