Det klassiska fotomärket Kodak är på väg i konkurs. Företaget med de små instamatic-kamerorna som gjorde fotandet till ett vardagsnöje för alla och envar, och med snudd på monopol på kvalitativa filmrullar, var med och skapade utvecklingen men vägrade se vart den ledde. Ungefär som socialdemokraterna och solidariteten.
Kodak var med i utvecklingen av den digitala fototekniken, den som inte behöver några filmrullar. Men digitalkameror var ett hot mot den egna lukrativa verksamheten – att sälja filmrullar – så när digitalkameror blev en kommersiell realitet hade Kodak tagit på de stora skygglapparna och valt att inte satsa på den nya tekniken. Det var mänskligt gjort. Men inte så smart.
För Socialdemokraterna är det samma sak. Fast annorlunda. Dom går inte i konkurs. Men kanske är deras kris, efter det totala sönderfallet, det bästa som kunde hända det sargade arbetarpartiet. Under ett antal år har man lappat och lagat, med tejp och snöre. Men det hjälper bara ett tag. Till slut är skadorna för stora och nu sitter dom där, i den forna solidaritetens högborg, och försöker lappa ihop resterna av sin stolthet. Och allt fler inser att somligt inom organisationen inte fungerar längre. En del har inte funkat på länge. Men med en konservatism som gränsar till blått, har sossarna kämpat på, på samma sätt som man alltid gjort. För så gör man! I solidaritetens namn.
Tiden har inte sprungit ifrån solidaritet. Men tiden då solidaritet var ett rött monopolord är borta. Uppdelningen i befolkningen ser inte längre ut som den gjorde. Det politiska landskapet har ritats om. Precis som Kodak har Sossarna valt att inte se, och den totala krisen har närmat sig lika sakta som säkert.
Nej, det här handlar inte om politik eller politiska åsikter. Det här handlar om att vara följsam, om att göra något bra av förändringar, om att kämpa med istället för emot. Gamla meriter rostar, blir utslitna och glöms bort, oavsett om det gäller fototekniska företag, politiska partier eller vanliga du och jag. Och ibland, eller ganska ofta, krävs en katastrof för att vi ska inse behovet av förändring. Eller, för den delen, att en förändring redan skett. Det är mänskligt att kämpa emot – inte vill vi ändra det invanda trygga. Men kampen främjar inte alltid den egna saken. Och den som tar sig igenom en kris gör det i allmänhet både starkare och klokare.
Förändringen skiter faktiskt i vad vi tycker. Den förändras ändå. Oavsett om vi spjärnar emot med klackarna i marken, eller om vi är med och pekar ut riktningen.
blogbypa 