Igår på DN.se stod att läsa en debattartikel om ett av vår tids stora gissel: särskrivning. Ett samhällsproblem av bibliska mått, en skuffelse värre än syndafloden och Babylons förstörelse. Ett varsel i tiden som får Sodom och Gomorra att förblekna i jämförelse.
Artikelförfattaren förfasades självklart över fenomenet och beskrev det som värre än rasism, terrorism och Sean Banan. Tillsammans. Texten fick, med alla rätt, stor spridning på bland annat Facebook där bifallen och de instämmande kommentarerna rungade.
För få saker är ett sådant fördärv i vår samtid som detta infama jävulsverk. Dock, känner jag mig manad att påpeka, finns det fler dylika gissel som förtjänar samma spott och spe.
Parkeringsvakter till exempel. Denna mänsklighetens spillra som har mage att straffa mig för att jag ställt mitt fordon på plats angiven åt handikappade i blott två minuter. Två minuter! Eller gubbar i hatt som inte blinkar före vänstersväng. Fy fasa! Och ve alla dem som lägger tillbaka frukten i fruktdisken efter att ha klämt på den, för att välja ett annat äpple istället. Given oss elpistoler att använda mot alla kärringar som tränger sig före i kön för att de ändå bara ska handla några få saker.
Och när ska det införas skottpeng på byxhäng, mössa inomhus, och dålig kroppslukt? Men särskrivning är naturligtvis ett större problem. Jag skäms över att leva i ett samhälle där somliga skriver sämre svenska än jag. Det är ett otyg att vi släpper in utlänningar i landet och låter dem öppna butiker och pizzerior utan att först ha lärt sig alla särskrivningens regler. Och självklart borde litterära avhandlingar och massor av akademiska poäng i språkvetenskap ingå i utbildningen till alla sociala yrken (sjuksköterska, polis, etc.). Det är min fulla rätt att slippa möta en lång hårig sjuk sköterska vid mitt nästa läkarbesök. Det är det faktiskt.
Så upp till kamp mot alla sära skribenter! Låtom oss utrota dem! Att vi för det mesta kan lista ut vad de egentligen menar hör faktiskt inte hit.
blogbypa 