Älskling, vi behöver prata!

”Vi måste ses och fika nån dag!” eller ”Ska vi träffas o ta en öl?” är två ganska vanliga uttryck för önskan om social samvaro. Och svaret blir i allmänhet ”Ja, det måste vi absolut!” eller något i den stilen. Om någon däremot kommer fram och undrar om vi kan ses och prata, blir vi oroliga. Vad har vi nu gjort för fel, liksom.

Det är konstigt det där med sociala koder, att de alltid ska innehålla något att stoppa i munnen. Vi ses över en lunch, tar en fika eller träffas och sveper en kall. Men vi verkar aldrig mötas bara för att prata. Fastän det egentligen är det vi gör, måste vi linda in det i en rulad av något slag, eller blöta ner det med något drickbart. Och skulle någon säga ”Nej tack, jag ska inget ha” möts denne med misstrogen blick. ”Är du säker? Ska du verkligen inte ha någonting?” Oftast följt av ett ”Varför då?” För man kan ju inte gå ut och ta en öl utan att dricka öl. Eller?

Det verkar liksom lite skrämmande att bara prata, kanske för att det ger en känsla av att man riskerar att lämna ut sig själv, och sådant är ju alltid läbbigt. Eller för att ordet ”prata” antyder att det är allvar. Allvar är ju inte lättsamt och ytligt. Allvar är allvar och följaktligen också läbbigt. Det ställer liksom krav på substans. ”Älskling, vi behöver prata!” är inget vi vill höra. Vi fattar direkt att det ska avhandlas tråkigheter. Konstigt egentligen. Prata behöver man väl alltid. Inte minst med sin älskling.

Det paradoxala är ju att vi, trots att vi uttryckligen ses för att fika eller äta, blir oerhört nervösa om fikastunden eller lunchen skulle föregå under tystnad. Vi måste ju prata! Om nåt. Vadsomhelst. Vädret och hur är det på jobbet då och bilen går bra och det är inte klokt vad tiden går. Eller nej, det är nog ingen som pratar om bilen längre. Nu pratar vi om vår smartphone och alla nya appar. Att prata om bilen är passé. Men vi pratar mellan tuggorna och slurkarna, och eftersom det ju faktiskt är tuggorna och slurkarna som är huvudsyftet så behöver vi inte oroa oss över om ifall vi pratar om något väsentligt eller inte, så länge vi bara pratar. Så länge det inte blir tyst.

Nu finns det ju andra varianter också. Man kan gå en promenad tillsammans eller ha syjunta. Men det är ändå bara omskrivningar för att få prata. Sy och promenera kan man göra ensam. Men för att föra ett vettigt samtal bör man vara två. Minst. Och vettiga samtal kan vara härliga, spännande, omtumlande, roliga, lärorika, givande… Att prata, verkligen prata, borde inte behöva vara nåt vi bara gör när vi har problem, eller vara en bisyssla till ätandet.

Så skit i kaffet och låt samtalet bli huvudmålet. Om du törs. Eller prova att sitta med ett leende i ett sällskap utan att säga ett enda ord. Du kan tro att de andra får något att prata om när du har gått.