Förlåt mig, kroppen.

Okej, jag vet att du försökt få kontakt med mig ett tag nu. Kroppen. Eller hjärnan. Snackat med mig sådär som kroppar och hjärnor gör. Ibland sublimt, lite kantfint. Ibland, om jag inte lyssnar, tydligare, med högre röst och yvigare gester.

Visst har jag lyssnat dåligt. Men du vet, det har varit mycket ett tag nu. Jag har varit lite stressad, och ja, jag vet, jag trodde nog jag hade koll på tempot, och ja, jag vet att jag hade fel därvidlag. Jag borde ha förstått det när du gav så klara intuitiva signaler om vad som var bra för mig, och om var min gräns gick. Men det är inte alltid så lätt att säga nej.

Du vet ju att jag haft det tufft ett tag. Att få rätsida på livet, hitta boende och jaga inkomst kan vara stressande i sig. Att ha för lite att göra, att vara beroende av andra, att tvivla på sig själv, sånt tar på krafterna, det också. Så när det plötsligt vänder och jobben börjar trilla in är det faktiskt lite svårt att sålla. Vem vore jag att kaxigt säga nej till minsta jobbkrona, jag som haft så ont om dem? Och vem vet hur länge det varar? Så är det lätt till att man tänker. Och så gasar man på. Håller alla bollar i luften. Ivrigt. Girigt. Det tar också på krafterna.

Så jag lyssnade inte på dig. Inte ens när du började kommunicera fysiskt. När jag började få ont. Bli trött. Få feber och en förkylning som inte ville ge med sig. Klart jag förstod att det var du, att du försökte säga mig något. Men jag hade inte tid.

Och så är det lätt till att man slarvar med maten. Särskilt när man knappt är hemma alls. Drypande hotellfrukostar och snabbmat. Stressen triggar sötsuget, så helt plötsligt har man köpt godis. Och dövat hotelltristessen med ett glas vin. Eller två. Du vet hur det är.

Sen blir sömnen lidande. Och minnet. Visst fattar jag att det är du som drar ur kontakten när det är risk för överhettning. Jag fattar att du bara vill mig väl, men det blir tokigt när man börjar glömma saker och missa tider. Eller tappa humöret.

Visst är det knäppt. Jag som ändå är ganska bra på att ta hand om mig själv. Äter nyttigt, ekologiskt och hälsosamt. I vanliga fall. Tränar. Springer i skogen och mediterar. I vanliga fall. Har inte riktigt haft tid för det ett tag. Eller ork. Kroppen är så trött. Hjärnan också. Det är mycket att tänka på. Fem, sex olik jobb och uppdrag att jonglera med. Plus oron för de där andra sakerna jag egentligen borde göra, det där som är viktigt för mig men som jag skjuter framför mig för att jag inte har tid. Inte just nu. Som zonterapin. Och skrivandet.

Men det lugnar nog ned sig snart. Då ska jag ta tag i kostvanorna och livet. Då ska jag umgås med vännerna. Då ska jag hinna med det som blivit liggande.

Då ska vi prata, du och jag.

Eller jag och jag.

Då ska jag lyssna på dig.

På mig.

Snart.

Jag ska bara…

/

En jättegammal tant

Det här är Britta. Hon är åttionio år och min faster. Ibland är hon skitgnällig på allt som var bättre förr. Som till exempel att flickorna i hemtjänsten bara får använda förnamn. Eller att läkarna inget begriper. Men hon gillar Jan Björklund. ”Han ska nog få ordning på skolan igen” säger hon.

Britta är född 1923. Det är jättelängesedan. Det var samma år som mina farföräldrar köpte sin första bil. Det var skitcoolt för det fanns bara en bil i hela trakten. Och farfar körde utan körkort i början. Att ha bil var stort, de fattiga i byn åt inte varje dag och gick i träskor hela vintern. Men är man född 1923 är det lätt att bli ensam. Om att vara det. Född 1923, alltså.

De trötta, gnälliga gamla tanterna i grannhusen som Britta stundom refererar till är i allmänhet 15-20 år yngre än henne. För hon är pigg. Hon ser hurtig ut när hon drar på sina gympaskor, sin scarfs och sin jeansväst och ger sig ut på promenad. Fast det gör hon inte så ofta längre.

Egentligen är hon inte så gnällig. Tjurskallig, men inte gnällig. Pappa brukade säga det, att hon kunde vara för jävla tjurskallig, och han brukade jämföra henne med ett par andra i släkten som var likadana. Pappa var också tjurskallig. Men det skulle han aldrig erkänna. Aldrig i helvete.

Men han hade rätt; hon kunde bli vrång om det inte gick enligt hennes planer. Hon har alltid varit pedantisk, och en långpromenad med picknick i skogen förbereddes noga. Och så ville hon gärna styra omgivningen också. Det var för att hon aldrig fick några barn, sa pappa. Man blir sån då, tydligen.

Men det gick bra ändå. Hon lyckades forma sitt liv som hon ville ha det. Hon var nog ganska nöjd med med det. Lite bitter ibland på livets orättvisor, men ändå. Ändå tills Evald dog. Evald var hennes älskade särbo. Han var fantastiskt snäll och väldigt följsam, så de passade jättebra ihop, men han dog, och är man född 1923 är det lätt att bli ensam. Om att vara det. Född 1923, alltså.

Livet blev tufft utan Evald. Men det gick. För hon är stark. Och vetgirig som fan. Det finns inte en stad i landet, inte ett museum eller fornminne som hon inte har besökt, och hon har fotograferat och samlat tidningsurklipp och har åsikter om det mesta. Läkare till exempel. De begriper inte. Igår fick jag en bok om zonterapi av henne. Ska bli spännande att läsa, för jag litar inte heller riktigt på läkare.

Men nu gnäller hon. Hon ser inget. Gula fläcken har visst kletat ihop, så allt blir vågigt och suddigt. Hon vinglar och spiller. Tjurskallig, som sagt, läser hon sina två dagstidningar med förstoringsglas. Men det går inte längre, säger hon ilsket. Kroppen är stark, men hon ser inte att gå själv. Och hjärnan är fortfarande vetgirig, men hon kan inte läsa tidningen.

Så när jag kommer sitter hon vid fönstret. Inte mycket annat att göra. Hon är trött. Men en stunds samtal piggar upp. Hon berättar om förr. Hennes minne verkar rymma allt. Hon är en länk till det förflutna och jag lyssnar och hon blir gladare. Och ibland får jag för mig att hon har rätt, att det var bättre förr. Hon sätter på kaffe och hon behöver inte se när hon gör det, allting står exakt där det alltid stått, så hon hittar.

Men helst skulle hon vilja ta med mig ut och visa mig natur och historia. Särö, Fjärås bräcka, Hanhals och Gottskär. Där har vi gått förr och hon har berättat. Men nu ser hon inte, och vintern är hal. Så vi kör det gamla några varv till, och hoppas på en vår. Kanske kommer vi ut då, hon och jag. Det får nog bli hon och jag, för är är man född 1923 är det lätt att bli ensam. Om att vara det. Född 1923, alltså.

Särskrivning – vår tids syndafall!

Igår på DN.se stod att läsa en debattartikel om ett av vår tids stora gissel: särskrivning. Ett samhällsproblem av bibliska mått, en skuffelse värre än syndafloden och Babylons förstörelse. Ett varsel i tiden som får Sodom och Gomorra att förblekna i jämförelse.

Artikelförfattaren förfasades självklart över fenomenet och beskrev det som värre än rasism, terrorism och Sean Banan. Tillsammans. Texten fick, med alla rätt, stor spridning på bland annat Facebook där bifallen och de instämmande kommentarerna rungade.

För få saker är ett sådant fördärv i vår samtid som detta infama jävulsverk. Dock, känner jag mig manad att påpeka, finns det fler dylika gissel som förtjänar samma spott och spe.

Parkeringsvakter till exempel. Denna mänsklighetens spillra som har mage att straffa mig för att jag ställt mitt fordon på plats angiven åt handikappade i blott två minuter. Två minuter! Eller gubbar i hatt som inte blinkar före vänstersväng. Fy fasa! Och ve alla dem som lägger tillbaka frukten i fruktdisken efter att ha klämt på den, för att välja ett annat äpple istället. Given oss elpistoler att använda mot alla kärringar som tränger sig före i kön för att de ändå bara ska handla några få saker.

Och när ska det införas skottpeng på byxhäng, mössa inomhus, och dålig kroppslukt? Men särskrivning är naturligtvis ett större problem. Jag skäms över att leva i ett samhälle där somliga skriver sämre svenska än jag. Det är ett otyg att vi släpper in utlänningar i landet och låter dem öppna butiker och pizzerior utan att först ha lärt sig alla särskrivningens regler. Och självklart borde litterära avhandlingar och massor av akademiska poäng i språkvetenskap ingå i utbildningen till alla sociala yrken (sjuksköterska, polis, etc.). Det är min fulla rätt att slippa möta en lång hårig sjuk sköterska vid mitt nästa läkarbesök. Det är det faktiskt.

Så upp till kamp mot alla sära skribenter! Låtom oss utrota dem! Att vi för det mesta kan lista ut vad de egentligen menar hör faktiskt inte hit.

Älskling, vi behöver prata!

”Vi måste ses och fika nån dag!” eller ”Ska vi träffas o ta en öl?” är två ganska vanliga uttryck för önskan om social samvaro. Och svaret blir i allmänhet ”Ja, det måste vi absolut!” eller något i den stilen. Om någon däremot kommer fram och undrar om vi kan ses och prata, blir vi oroliga. Vad har vi nu gjort för fel, liksom.

Det är konstigt det där med sociala koder, att de alltid ska innehålla något att stoppa i munnen. Vi ses över en lunch, tar en fika eller träffas och sveper en kall. Men vi verkar aldrig mötas bara för att prata. Fastän det egentligen är det vi gör, måste vi linda in det i en rulad av något slag, eller blöta ner det med något drickbart. Och skulle någon säga ”Nej tack, jag ska inget ha” möts denne med misstrogen blick. ”Är du säker? Ska du verkligen inte ha någonting?” Oftast följt av ett ”Varför då?” För man kan ju inte gå ut och ta en öl utan att dricka öl. Eller?

Det verkar liksom lite skrämmande att bara prata, kanske för att det ger en känsla av att man riskerar att lämna ut sig själv, och sådant är ju alltid läbbigt. Eller för att ordet ”prata” antyder att det är allvar. Allvar är ju inte lättsamt och ytligt. Allvar är allvar och följaktligen också läbbigt. Det ställer liksom krav på substans. ”Älskling, vi behöver prata!” är inget vi vill höra. Vi fattar direkt att det ska avhandlas tråkigheter. Konstigt egentligen. Prata behöver man väl alltid. Inte minst med sin älskling.

Det paradoxala är ju att vi, trots att vi uttryckligen ses för att fika eller äta, blir oerhört nervösa om fikastunden eller lunchen skulle föregå under tystnad. Vi måste ju prata! Om nåt. Vadsomhelst. Vädret och hur är det på jobbet då och bilen går bra och det är inte klokt vad tiden går. Eller nej, det är nog ingen som pratar om bilen längre. Nu pratar vi om vår smartphone och alla nya appar. Att prata om bilen är passé. Men vi pratar mellan tuggorna och slurkarna, och eftersom det ju faktiskt är tuggorna och slurkarna som är huvudsyftet så behöver vi inte oroa oss över om ifall vi pratar om något väsentligt eller inte, så länge vi bara pratar. Så länge det inte blir tyst.

Nu finns det ju andra varianter också. Man kan gå en promenad tillsammans eller ha syjunta. Men det är ändå bara omskrivningar för att få prata. Sy och promenera kan man göra ensam. Men för att föra ett vettigt samtal bör man vara två. Minst. Och vettiga samtal kan vara härliga, spännande, omtumlande, roliga, lärorika, givande… Att prata, verkligen prata, borde inte behöva vara nåt vi bara gör när vi har problem, eller vara en bisyssla till ätandet.

Så skit i kaffet och låt samtalet bli huvudmålet. Om du törs. Eller prova att sitta med ett leende i ett sällskap utan att säga ett enda ord. Du kan tro att de andra får något att prata om när du har gått.

Fler Jesus åt folket

Jesus fanns. Det finns inte så mycket tvivel om det, ens från vetenskapligt håll. Men vad han var för en filur är öppet att spekulera om. Så det tänker jag göra nu.

Det finns människor, du känner säkert nån, som verkar vara lite klokare, lite visare. Som är genomtänkta och har stora hjärtan. Som man antingen lyssnar på med respekt, eller avundsjukt avfärdar när de kommer vår stolthet förnär.
Sån var Jesus.

Det finns människor med integritet, som vågar gå sin egen väg, som inte följer strömmen om de tycker strömmen leder fel. Som har mod att säga ifrån och tänka själva, och som vågar bli förbannade när något är åt helvete.
Sån var Jesus.

Det finns människor som inte dömer dig efter ditt utseende eller efter vad du jobbar med, som älskar och respekterar dig för den du är. Utan fördomar, skvaller eller antaganden.
Sån var Jesus. Han förlät aldrig skökan Maria-Magdalena eller svikaren Judas. Han behövde inte förlåta för han hade aldrig fördömt.

Det finns människor som kämpar på för det dom tror på. Oavsett motstånd eller utebliven framgång. Som vågar kämpa för sina idéer och tankar och offrar rikedom och status.
Sån var Jesus.

Sen kom kyrkan och skaffade monopol på den stackaren. Målade honom arisk och gav honom makt, kyrkor och rikedom hon aldrig bett om. Och man sa ”Han är VÅR frälsare! Han finns här hos oss i kyrkan! Kom till oss om du vill känna Jesus!”

Det var där någonstans det skar sig.

Jesus var vis, och visdom behöver vi mer av. Men ingen kan göra anspråk på hans tro och hans ord. Ingen kan lova eller kräva något i hans namn. Vi behöver inte EN Jesus. Vi behöver många. Och de finns, runtomkring oss. De som är visa och kloka utan prästkragar, doktorsgrader och poäng. De som pläderar kärlek före tillväxt. De som hjälper oss att tänka själva istället för att tänka åt oss. De som förespråkar själslig utveckling framför Losec.

Jesus pratade inte om präster, basilikor och politiska kyrkoorganisationer där olika åsikter träter om rätt och fel. Jesus pratade om dig. Se dig omkring. Kanske känner du en Jesus som gör underverk i ditt liv. Kanske är du en Jesus själv.

Känn efter får du se.

Johnny Cash – Personal Jesus

Det är bara en fråga om mod

Jag var en ganska duktig simhoppare. Det blev några medaljer och som 11-åring utförde jag hopp som ingen jämnårig i landet klarade. Så när jag något år senare bestämde mig för att lägga av, blev min bror – sedermera SM-trea i samma sport – sur. ”Fan, sa han, du har större talang för det här än vad jag har!” Det stämde kanske. Men jag var rädd. Skiträdd. Några smärtsamma magplask från trean triggade igång en livslång höjdskräck. Idag har jag prövat väggklättring.

Jag befinner mig bara ett par meter upp på den lodräta väggen. Mina fötter är i nivå med vad huvudet normalt är. Handsvetten gör händerna hala och en rysning går genom kroppen när jag tittar nedåt. Varför i helvete skulle jag titta nedåt? Vad gör jag här? Varför vänder jag inte bara och åker härifrån..?

Därför att min dotter och min sambo tittar på. Och för att jag bestämt mig för att utmana mina rädslor. Men mest för att Frida och Pia tittar. Både kommer om en stund att ha tagit sig hela vägen upp för den tolv meter höga väggen. Två meter upp väser jag till handledaren som håller i säkerhetslinan att jag vill ner.

Jag får berömmande leenden när jag kommer ner. Och med darriga knän tänker jag försöka igen. Jag ska kämpa mot rädslan, kämpar mot rädslan och vinner lite i taget. Jag kommer inte hela vägen upp, inte den här gången. Men åtta, nio meter blir det till slut. Och en jävla massa funderingar.

För det första:
För varje försök kom jag lite längre. Men det gladde mig inte mycket. Inte just då. Jag såg bara skräckslaget metrarna som återstod. Dom jag inte klarade. Trots att jag ju faktiskt gjorde framsteg.

För det andra:
Jag var inte fokuserad på uppgiften utan på rädslan.

För det tredje:
Jag kämpade mot rädslan på fel sätt.

Allting klarnade efteråt när vi skulle testa de låga men branta väggarna med mjuka mattor under, dom där man klättrar utan sele. En kvinna som utstrålade all världens harmoni visade vad det handlade om. Tillsynes helt omedveten om vad som hände omkring henne, klättrade hon med smidiga mjuka rörelser på de brantaste väggarna utan minsta besvär. Inte en rynka i ansiktet. Inte en ansträngd andning. Det var vackert. Och jag förstod.

För det första:
Rädslan fick mig att känna mig misslyckad som inte hade modet att klättra hela vägen, istället för att se modet som fick mig att försöka. Det ska inte hända igen.

För det andra:
Rädslan tog min uppmärksamhet. Istället för att bara bestämma mig, funderade jag över hur jävligt det skulle kännas. Nästa gång ska jag bara bestämma mig. Jag kanske inte klarar hela vägen då heller, men i så fall märker jag det utan att oroa mig i förväg.

För det tredje:
Jag försökte vinna över rädslan. Istället för att bara skita i att den fanns den. Visst jag kämpade ner den, meter för meter, men det tog på krafterna.

Jag borde ha förstått det själv. Efter många år av qigong och meditation förstår jag vikten av ett starkt fokus, och koncentrerad inre energi. Det är okej att vara rädd. Mod är inte att inte vara rädd. Det är att våga ändå.

Jag ska upp för en där väggen. Hela vägen. Jag ska upp för alla jävla väggar som står i vägen. Rädslan får gärna finnas där. Men den ska inte styra mitt liv. Det ska jag göra.

Sprit och gamla vanor

Från åtminstone delvis stadig inkomst till svajigt frilansande. Inget nikotin sedan i maj. Ingen alkohol sedan jul. Ändrade träningsrutiner och mer meditation. för att inte tala om flytten för ett år sedan som vände upp och ned på allt som var invant och tryggt. Det är lite läskigt att bryta vanor. Men coolt.

En snabb definition från höften av ordet ”vana” ger kort sagt vid handen att det rör sig om sånt vi gör utan att tänka. Praktisk emellanåt, till exempel när man ska hålla tempot uppe på morgonen för att hinna i tid till dagis och jobb. Men också begränsande, och emellanåt rent skadligt. Kanske började vi titta på Morden i Midsommer för att det var en ganska charmig polisserie. Men efter mängder av år går det liksom av bara farten. Vi behöver inte reflektera över om det är bra eller inte. Vi tittar av vana.

Kanske vill vi smutta på en whisky, och skåla med de engelska pubbesökarna på TV:n. För att det är gott? Eller av gammal vana? Jag uppskattar verkligen ett glas vin. Eller två. Inte så ofta tre, men det händer, t ex bland goda vänner som inte spottar i glaset och plötsligt blir jag lite fullare än jag tänkt mig. Men det händer ju så sällan så det är ingen fara. Eller? Jag tar ju bara ett glas vin ibland. Bara för att det är gott. Nästan varje dag, faktiskt. Och jag blir osäker; är jag sugen på det där glaset? Eller är jag bara van?

Efter en månad vet jag. Sedan jag bestämde mig för att avstå alkohol har suget varit marginellt. Inte alls som med snuset – ett livslångt beroende som nog aldrig lämnar mig – nej, jag väljer själv. Det är skönt. Men jag har mina skäl att avstå totalt ett tag till.

Att ändra sina livsrutiner är inte alltid bara behagligt. Att kasta sig ut från det invanda, trygga är läskigt. Skitläskigt. Särskilt när det inte går som man tänkt. Och det gör det sällan. Jag hade planerat mitt nya liv, hur jag skulle hantera flytt och familj, hur jag skulle etablerara mig socialt och proffesionellt. Och jag var ganska säker på att min planering skulle hålla. Det gjorde den inte. Jag hade inte planerat att förlora min största kund. Eller att min bror skulle bli sjuk och dö. Jag hade framförallt inte planerat att det skulle påverka mig så mycket.

Så jag börjar om. Från ett utgångsläge jag inte tänkt mig. Ett inte-så-kaxig-längre-utgångsläge. Ett det-blev-inte-som-jag-tänkt-utgångsläge. Jag vet ju att jag är bra. Men jag är inte van att behöva visa upp det, att söka upp. Den vanan behöver jag skaffa mig. För det finns massor av människor som är bra på samma sak som jag. Kanske kan jag inte bli bättre än dem. Men jag kan göra min grej på mitt sätt! Det kan inte de!

Så jag söker trygghet och lugn. En ny startplatta. Jag mediterar på olika sätt och finner ro. Bygger självkänsla, istället för att bara rusa framåt fartblind mot resultat. Det har varit ett tufft år. Turbulent. Och när jag hittar en ny stadig plattform vill jag göra det nykter och renad. Spirituosa och sötsaker kommer kanske att ge mig njutning igen. Men det kommer inte att hjälpa mig till själslig frid just nu. Så jag avstår. Bryter vanor. Med lustfylld förskräckelse.

Jag saknar inte mina gamla vanor.

Men en pris snus skulle förstås vara jävligt gott…

Monica Zetterlund – Sälj inget brännvin till pappa

Det är skenet det kommer an på.

För 30 år sedan förklarade Tage Danielsson hur tiderna hade förändrats. Medan hans generation, enligt hans utsago, fått lära sig att tala sanning och inte ljuga, var det numera (då för 30 år sedan, alltså) sannolikhet som gällde. Men det var då det.

Idag handlar det om att ge sken av trovärdighet och sanning. Att låtsas, helt enkelt. Man vill ju passa in. Sämre bemedlade människor köper julkappar för pengar de låtsas att de har, och socialdemokratiska partiledare låtsas att de vet vad de pratar om.

Men även i det vardagliga ljuger vi så det står härliga till. Och vi börjar oftast direkt. ”Hej, hur är läget?” frågar vi fast vi egentligen skiter i vilket och helst vill komma vidare till det som vi råkar vara på väg till för stunden. ”Jo tack, bra! Och själv?” svarar vi fast vi oroar oss till magsår över amorteringarna och vill skiljas. Att sälja huset är såklart inte att tänka på – folk kan ju tro att man har det knapert – och att skiljas verkar besvärligt, då måsta man ju förklara varför och då finns risken att det kommer upp en massa unkna sanningar att hantera.

För vi har ju börjat redan från början. Vid första dejten. Göra ett gott intryck. Parfymen man inte bär till vardags. Bara prata om rätt saker. Och inte fisa. Personen på andra sidan bordet verkar intressant så vi tar i lite extra för att imponera och, framför allt, för att inte avslöja våra dåliga sidor. De brister vi har och de s.k. misstag vi gjort under vår livsresa vill vi ju inte att nån ska få reda på, framförallt inte en så fin person som den på andra sidan bordet.

Så vi låtsas. Och efter ett tag, när vi skaffat det där huset och ammorteringarna börjar skava, sipprar de fram, bristerna och fisarna. Men inte de forna misstagen. Vi kallar dem privata och gömmer dem djupt för att undvika pinsamhet, svartsjuka och andra jobbigheter.

Men vad gör väl det när det finns Facebook och Twitter och man kan måla upp precis den bild av sig själv man önskar för hela världen. Men på jobbet ljuger vi ju inte, där ikläder vi oss bara en yrkesroll. Så vi skaffar både vänner, partners och jobb genom att låtsas vara någon vi inte är, och vi kämpar med livspusslet för att få ihop våra olika roller. Att bara vara sig själv är inte längre ett alternativ för vem vet egentligen vem man är i grunden, och ”vad jobbar du med, då?” är fortfarande ofta det första vi undrar när vi vill lära känna någon. Och nästa gång någon frågar om läget svarar vi ”Jo tack, det är lite körigt just nu!”, medan vi funderar på vilken roll vi spelar för tillfället; kollegan, föräldern eller den ytligt bekante.

Men å andra sidan. Hemming Gadh, en äregirig präst som på 1400-talet hade många fingrar med i Sveriges in- och utveckling, svor obehindrat på 3 språk, höll sig med älskarinna och besökte horhus, var listig och beräknande och hade förmåga att hantera påven och andra som kunde gagna honom. Han visste, som han sa, hur mycket det kom an på skenet. ”Men om gudstjänster och kyrkosaker hade han föga intresse.”

Så vi är kanske inte så nydanande när allt kommer omkring.

Snälle killen Sandberg

Det är så lätt att råka göra någon glad. Det gäller egentligen bara om att ha ögonen lätt öppna, skygglapparna avtagna och vidvinkeln påslagen. Annars spelar de goda intentionerna ingen roll.

En helt vanlig söndag på centralen. Dags att skicka dottern med tåget hem till mamma i Växjö. Alltid sorgligt. Alltid med en klump i magen. Alltid med en tanke på om flytten till Göteborg var värd dessa ständiga avsked. Men inte alltid lika mycket. Vissa dagar leder tvivlet och oron, andra dagar vinner tryggheten i att avståndet inte tar kål på någon kärlek.

Men den måste vårdas, funderas på, pratas om. Det gäller att hitta sin egen kärlek och relation, vad som är viktigt för just oss. Det går inte av sig självt, för jag har ingen lust att bli balla helgpappan som köper kärleken med presenter och roliga Lisebergsbesök. Vad är viktigt för oss, och framförallt för henne, undrar jag och försöker att se förbi det ytliga, enkla och kortsiktiga. Jag vill gärna ge något som varar.

Men idag är en bra dag, med ett fint avsked. Jag står på perrongen med en varm känsla i bröstet, lycklig över att det är mindre än en vecka tills jag träffar Frida och hennes bror igen. Och jag vinkar och kastar slängkyssar och ser nog lite fånig ut där jag står helt ensam på denna sidan av tåget. Jag vinkar, och ser i ögonvrån hur det rör sig i kupén bakom Frida. Där sitter en familj, pappan vid fönstret med en son bredvid, en mindre son och en mamma, gissar jag.

Den mindre sonen har fått syn på mig och han vinkar försiktigt. Jag vinkar tillbaka. Pojken ler och vinkar lite ivrigare medan jag vänder mig mot Frida som uppmärksammar att något pågår bakom henne. När tåget börjar rulla och jag slänger ännu några kyssar till Frida, ser jag hur pojken i kupén bakom har klättrat över storebror och står i pappans knä, lutad mot fönstret. Han vinkar febrilt med ett stort leende. Jag riktar blicken mot honom och vinkar så yvigt jag kan.

Frida hör vad dom säger bakom henne: ”Han vinkade till oss också! Vilken snäll kille! Ja, han var snäll den killen..!” Någon tyckte att jag var snäll. Någon blev glad. Och det var inte svårt alls…

Alla har sin egen sanning, my ass!

Tänk så många kloka visdomsord det finns att ta med sig på livsresan. Lev i nuet. Fånga dagen. Jag duger som jag är. Var och en ha sin egen sanning… Men när dessa livsfilosofiska vettigheter decimeras till egoistiska floskler tycker jag synd om upphovsmännen.

En god vän la nyligen ut följande sentenser på Facebook:
Missing somebody? Call!
Wanna meet up? Invite!
Wanna be understood? Explain!
Have questions? Ask!
Don’t lik something? Say it!
Like something? State it!
Want something? Ask for it!
Love someone? Tell it!

Och jag köper allihop. Rakt av. Därför att det är enkelt och konkret. Därför att det är enkelt OCH konkret. Handfast. Bara att göra. Att fånga dagen eller att var och en har sin egen sanning är enkelt men inte konkret. Inte ett dugg. Och det som inte är konkret kräver eftertanke.

Livsfilosofiska oneliners är inte skapade för att låta bra. De är sammanfattningar av djupa funderingar, vändningar och vridningar över livets fröjder och besvärligheter. Det är axplock och urklipp av filosofier som skulle fylla romaner. Att ta dem ur sina sammanhang är att bortse från deras ursprungliga betydelser. Och det är vanskligt, för det som var menat som hjälpande ledstjärnor kan lätt förvandlas till billiga undanflykter; man kan leva i nuet för att slippa lära av det som varit, man duger som man är för att slippa ändra något, man har sin egen sanning för att inte behöva ta ansvar för att man gör andra illa…

Det är okej att fly från det jobbiga ibland. Men de som nu skapat all den klokskap vi så gärna svänger oss med, är värda att vi visar respekt för djupet och innebörden i deras tankar. De är värda att vi tänker själva också.

Och vad hände förresten med klassikern ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”?